Hej!

Jag ska berätta om min barndom och förflutna.

Jag föddes den 7 juni 1995 kl 05.25 i Örnsköldsvik BB

inne hos sjukhuset, nyfödd

min gammelmormor, pappas mormor bar mig när jag var nyfödd, såklart blev jag ledsen efter har lämnat pappas famn.

Jag föddes helt döv, jag hörde ingenting. Mamma o pappa märkte de inte förrän ett tag jag ramlade från skötselbordet för mamma skulle byta blöja på mig då, en snabb mamma vände sig bort då rörde jag o ramlade rakt på golvet o slog i huvudet. Mamma hörde det och tog upp mig, jag började bli blå om kroppen o hade väldigt hög feber. Mamma blev orolig så hon ringde till doktorn o frågade vad som e fel. Doktorn sa de går över. Såklart litade mamma på läkaren. När min febern avtog då kräktes jag många gånger om natten och blev blå igen med hög feber. Mamma o pappa bestämde sig att ta med mig till sjukhuset o kolla. Doktorn hittade ingenting fel på mig då skickade läkaren oss hem. Det hände igen med blå, feber och spyor. Mamma tänkte de måste va något fel på mig så åkte in på akut igen. Träffade samma läkare o han fick kolla igen. Hittade ingenting o jag var lugn. Mamma misstänkte fortfarande o skulle precis gå då kom min feber, blå o sånt, mamma visade för doktorn, då förstod han det är något fel på mig. Så röngtade han hela kroppen och såg jag hade dubbel lunginflammation, de är farligt för spädbarn. Så fick jag äta medicin under en period. Samtidigt läkaren kollade min hörsel och märkte att jag är döv.

Jag blir större och större, hela släkten tyckte särskilt mig för jag var så snäll och gosig. Även jag är döv och kan inte kommunicera med dem men vi förstod varann. Mitt första tecken var lampa tack vare min kära moster Carina som envisade med just den tecken.
Mitt första språk är TECKENSPRÅK, den e underbar!


jag blev allra bäst kompis med min jämnåriga kusin Jennifer

jag till vänster, jennifer till höger
har fler bilder på oss tillsammans men valde den.

Jag blev större till ungefär 3 och halv år gammal fick jag urininfektion flera gånger och fick äta medicin varje dag, när den försvann då slutade jag med medicin men den kom tillbaka direkt. Till sist tog pappa och mamma med mig till Sundsvalls sjukhus och kollade. Dom hittade i mig att jag har njurproblem, dubbel urinsrör och spricka i urinsblåsan. Då bestämde läkaren att operera mig, vi kom in en dag och förberedes mig inför operation. Jag sövdes ner med både nål i handen och foten för få ordentligt med dropp.
Min vänstra njure är bara halv för läkaren tog bort den döda delen så jag har en och halv njure nu. Och jag hade tre urinsrör, egentligen ska ha bara två då läkaren tog bort en och lagade sprickan på urinblåsan.
Nu har jag ärr på min vänstra bukt och utanför naveln.





Efter ett år opereras jag igen för jag skulle få CI ( cochlea implantat ), det är ett "hörapparat" med magnet som sätter fast ovanför örat och har ett implantat under huden bredvid högra örat. Jag hör jättebra med den, jag pratar nästan väl bra som hörande gör men jag kan alltid missa nått.
Det var min värsta operation för det var så tung, kunde nästan inte äta nått, spyr upp maten, massa slangar i ena hand och ena fot och hade så stor bandage på huvudet. Har ärr bakom högra öra men det syns inte. Jag ångrar mig inte detta. Jag tackar mamma och pappa som jag fick höra.

Nuet: Vart fjärde år får jag tid hos Sundsvalls sjukhus och gör massa prover och röntgen. Är alltid där en hel dag. Får nål i armen och får två olika mediciner, ena gör jag går på toaletten stup i kvarten och andra gör att mina organ syns på röntgen. Efter detta tar läkaren blodprov, en massa mängder blod fick dom ta ifrån mig.
Jag har aldrig gillat den dagen, jag kallar den "dag D".

Nu mår jag mycket bättre efter alla mina operationer. Jag har väldigt tur tack vare mammas instinkt.
Älskar mamma och pappa som har stöddat mig hela vägen.

Nyss fick jag veta nästa gång besök hos sjukhuset kanske blir min sista besök. Det blev jag väldigt glad!

Om ni undrar någoting så bara kommentera här!



* fridasjöström